chunchunfu

Jag är på lika härligt uselt humör som vanligt när jag skriver nuförtiden. Och lika gnällig som vanligt är jag också. Jag har jobbat med feber i två veckor nu. Kan inte sova om nätterna heller, max två timmar. Jag tycker inte om mitt jobb för fem öre, speciellt inte när man är trött som en jävla idiot hela tiden. Till råga på det så måste jag jobba när jag kommer hem också, tills jag lägger mig ungefär. Är det konstigt då att man kan upplevas som icke-stöttande? När man sitter upp till halsen i massa jävla sörja, och när man rör sig lite för att få andrum bara dras djupare ner i skiten. Jag har försökt att vara glad och nöjd och sådär med tillvaron, men det känns så jävla fel när man fejkar för folk att man mår bra när man i själva verket känner sig helt utomordentligt usel och helst bara vill lägga sig i ett hörn och varken synas eller höras, utan bara få vara arg och ledsen. Fick dessutom höra idag att efter den kvällen jag blev misshandlad i Leksand, har jag inte varit mitt gamla jag, utan varit tillbakadragen, ledsen och tyst för det mesta. Jag vet inte vad jag ska göra åt det, tyvärr. Jag är som jag är.

Och om jag inte duger som jag är, utan om ni hellre vill ha mig som jag var, då vet jag inte vad jag ska göra. Ni får väl hitta någon annan, som liknar Jimmy för ett par år sedan istället. Som klarar av att stötta folk trots att han själv inte vill vara med något mer.

-

Never did enough to ever please you
Never did enough for it to cease too

Affect me way it does
Provoke me the way it must

And I'm still thinking I'm not enough

I'm ashamed of the life I've lived
I am afraid of what I have been
And it just became, just became enough