Long time, no tjöt
Men så kan det vara. Har hänt för mycket för att minnas egentligen. Peace & Love i Borlänge, Sicilien med frugan, 25-årsgalej, midsommar och fan och hans moster.
P&L var roligare än jag hade väntat mig faktiskt. Rätt skönt att parkera arslet i en brassestol och dricka öl fyra dagar in a row. Såg dock tyvärr bara en endaste hel spelning. Men det var Mustasch, så det väger ju självfallet upp det hela. I övrigt var jag nog mest full och odräglig. Kamelen söp bort sig totalt jämt och hela tiden kändes det som.
En dag efter festivalen var över tog vi jumbojeten ner och skulle hälsa på Il Padrino, var det tänkt. Vi fick istället ett plan från början av andra världskriget med ett öronbedövande dån från motorerna och kroatiskt cabin-crew. Det var den absolut värsta flygresan jag varit med om. Fast kärringen intill Pernilla var ju rätt duktig när hon frågade crewet "do you have ostbågar?" ett par fem gånger utan framgång. Vi kom ner till slut, efter noll sömn på hela natten var klockan redan runt 12 eller något sånt. Efter en svettig bussresa i långbrallor spurtade vi iväg till en pizzeria och mosade i oss lite energi. Varmt var det iallafall på Sicilien, det kan man inte sticka under stolen med. Fast fullt lika varmt var det inte på toppen av Etna. Där blåste det värre än när DJ vräker igång sina högtalare på max och ställer ut dem i trappuppgången. Planet hem var av lite finare standard, även om nåt jävla spärrmongo på Sicilien hade fyllt upp toaletterna med vatten innan planet lyfte. Så det var ett stycke pissnödigt Jimmy som landade på Arlanda.
Mellan hemkomsten och helgens 25-årsfest är det mest suddigt. I lördags busades det med Asper rätt ordentligt, han var fullast på kontinenten redan kl 19.00. Då gick vi till sveriges sunkigaste å och tog oss ett dopp, jag och han. Som tur är hade han en badring och en hjälm, utifall det värsta skulle inträffa. Sen knallade vi tillbaks till honom och då hade det vällt in en hel del folk. Vår käre Asper fick ta emot en barbara som han döpte till Ludmila. Hon kunde fan inte hålla varken käften eller händerna i styr på hela kvällen, så hon bars upp till Aspers sovloft och fick ligga där själv och skämmas. Jag råkade missa efterfesten, fast det gjorde tydligen inget då den bara höll på till fyra-tiden.
Nu är jag mest på dåligt humör hela tiden. Jävla jobb. Jag vill ha semester igen, och igen, och igen. Nåja, ska iallafall söka skola i Göteborg nu, så vi får väl hålla tummar och tår för att man kommer in. Annars är det väl ytterligare fem år på det förbannade jobbet. Jag antar att det är den insikten som gör mig så kort i tonen och nedstämd i allmänhet. Förlåt mig alla som råkar ut för detta, det är rätt segt tycker jag också faktiskt. Och saknaden är värre än någonsin, det är fan hemskt. Från att ses varje dag i fyra veckor till att inte ses på tre veckor är fan hårt. Fruktansvärt hårt.
No Use For A Name - Saddest Song
P&L var roligare än jag hade väntat mig faktiskt. Rätt skönt att parkera arslet i en brassestol och dricka öl fyra dagar in a row. Såg dock tyvärr bara en endaste hel spelning. Men det var Mustasch, så det väger ju självfallet upp det hela. I övrigt var jag nog mest full och odräglig. Kamelen söp bort sig totalt jämt och hela tiden kändes det som.
En dag efter festivalen var över tog vi jumbojeten ner och skulle hälsa på Il Padrino, var det tänkt. Vi fick istället ett plan från början av andra världskriget med ett öronbedövande dån från motorerna och kroatiskt cabin-crew. Det var den absolut värsta flygresan jag varit med om. Fast kärringen intill Pernilla var ju rätt duktig när hon frågade crewet "do you have ostbågar?" ett par fem gånger utan framgång. Vi kom ner till slut, efter noll sömn på hela natten var klockan redan runt 12 eller något sånt. Efter en svettig bussresa i långbrallor spurtade vi iväg till en pizzeria och mosade i oss lite energi. Varmt var det iallafall på Sicilien, det kan man inte sticka under stolen med. Fast fullt lika varmt var det inte på toppen av Etna. Där blåste det värre än när DJ vräker igång sina högtalare på max och ställer ut dem i trappuppgången. Planet hem var av lite finare standard, även om nåt jävla spärrmongo på Sicilien hade fyllt upp toaletterna med vatten innan planet lyfte. Så det var ett stycke pissnödigt Jimmy som landade på Arlanda.
Mellan hemkomsten och helgens 25-årsfest är det mest suddigt. I lördags busades det med Asper rätt ordentligt, han var fullast på kontinenten redan kl 19.00. Då gick vi till sveriges sunkigaste å och tog oss ett dopp, jag och han. Som tur är hade han en badring och en hjälm, utifall det värsta skulle inträffa. Sen knallade vi tillbaks till honom och då hade det vällt in en hel del folk. Vår käre Asper fick ta emot en barbara som han döpte till Ludmila. Hon kunde fan inte hålla varken käften eller händerna i styr på hela kvällen, så hon bars upp till Aspers sovloft och fick ligga där själv och skämmas. Jag råkade missa efterfesten, fast det gjorde tydligen inget då den bara höll på till fyra-tiden.
Nu är jag mest på dåligt humör hela tiden. Jävla jobb. Jag vill ha semester igen, och igen, och igen. Nåja, ska iallafall söka skola i Göteborg nu, så vi får väl hålla tummar och tår för att man kommer in. Annars är det väl ytterligare fem år på det förbannade jobbet. Jag antar att det är den insikten som gör mig så kort i tonen och nedstämd i allmänhet. Förlåt mig alla som råkar ut för detta, det är rätt segt tycker jag också faktiskt. Och saknaden är värre än någonsin, det är fan hemskt. Från att ses varje dag i fyra veckor till att inte ses på tre veckor är fan hårt. Fruktansvärt hårt.
No Use For A Name - Saddest Song
Kommentarer
Trackback
